Dear diary
Antar att ingen läser detta eftersom att jag sällan uppdaterar. Tänker använda detta som en vanlig dagbok utan censur. För att skriva av mig (om/när jag orkar) för att släppa ut tankar och känslor jag inte visste att jag hade. För att känna mig hörd när ingen annan lyssnar, för att känna mig mindre ensam..
Jag har nått botteN
Är inlagd på LPT. Gått upp nästan 30 kg från underviktig till faktisk riktig övervikt. Vill såklart gå ner men svälter jag så hetsäter jag och det blir en ondcirkel som kan leda till mer viktuppgång...
Jag hade nästan glömt hur mkt jag vill vara liten. För några dagar sedan va allt jag ville att dö! På riktigt. Jag vill fortfarande dö, orkar fysisk inte ens leva. Men jag sörjer att jag aldrig kommer nå min målvikt. Vad va meningen med en 11 årig ätstörning om jag aldrig varit riktigt smal?
Det är ingen idé att börja om med; fasta svälta banta kräkas laxera träna hetsäta obsessa över mat tänka på mat och kalorier 24/7. Drömma om mat.. Leva ett oerhört energikrävande helvete för att kanske kanske kanske nå ett lågt bmi. Jag har ju försökt i 11 år!? Jag orkar inte mer. Jag VILL men jag orkar inte.
Jag ser självmord som ända utvägen från all smärta sorg rädsla skam avsky självhat besvikelse och ångest.
Men om jag fick vara liten en gång bara en gång..
